Trädgårdsmästarbostaden

Jag har under en längre tid arbetat med en form av installationskonst. Det är inget jag har hållit på med tidigare men till det jag har velat göra har just denna typ av framställning fungerat väldigt bra.
   Tid engagerar och väcker känslor hos mig, framför allt när människor inte respekterar historia och det vi kan lära av den. Eftersom jag arbetar på ett slott har jag under en längre tid fått se och veta hur mycket sköts kring detta slott. Mycket av arbetet är bra men själva museet som äger slottet och den omgivande miljön ser det mest som en belastning. Därför sattsas det inga pengar på att rusta upp, få människor att ta sig dit, hålla vid liv, bevara denna miljö. Droppen kom när de för några månader sedan ville riva ett hus från slutet av 1700-talet som ligger i närheten av slottet och som de inte vill lägga pengar på att renovera. Låt det då istället stå och förfalla! Detta hus som kallas Trädgårdsmästarbostaden, för att trädgårdsmästaren har bott där, ruvar på minst lika mycket historia som själva slottet, bara det att här bodde tjänstefolket, senare trädgårdsmästaren, inte något fint folk. Ett museum som inte vill bevara historia! Kan det finnas något mer provocerande. Vem är det då som bestämmer vilken historia som ska få bevaras till framtiden? Jag var tvungen att göra något av detta.
   Eftersom jag är en "sak-letare" har jag under några år flanerat mycket runt detta hus, egentligen i varje hörn av detta område som tillhört slottet. Jag har fotograferat detta hus i kvällsljuset sommartid, under de kallaste vinterdagar, tidig vår och har ibland hittat föremål i närheten av detta hus som har kastats och som någon har försökt att gömma. Allt ifrån flaskor, små parfymflaskor, glödlampor, krossad keramik, hästskor, glasrutor, en öde hästkyrkogård med stora ståtliga gravstenar. Alla dessa ting som människor som bott i detta hus har haft, gjort, använt, kastat bort. Glasrutorna måste ju tillexempel komma från trädgårdsmästarens växthus.
   Denna installation tillägnas därför detta hus och de som har bott där. Jag har suttit på biblioteket och försökt få fram vilka som bott där men det enda jag fått veta är att det var tjänstefolk. De enda jag har namnen på är hästarna på hästkyrkogården och året de dött. Därför består detta verk av glasrutor från trädgårdsmästarens växthus, fotografier på overheadplast, så att det går att se igenom dem, från omgivningen runt huset, även huset, parken, en gravsten med texten "Flora 1919" och en flaska, ett gammalt lås och en ännu äldre hästsko.
   Jag ville att allt skulle se gammalt, skört och mystiskt ut. Att allt det som är bakom glasrutorna visar på det som funnits inne i trädgårdsmästarens växthus eller i trädgårdsmästarbostaden och att de transparanta fotografierna är som minnen från en gången tid eller spegelbilder i glaset. Allt det som man genom åren har sett genom glasen, fönstren, men som inte ens nu längre kan skydda mot världen utanför.