Svart

Det går inte att skriva om det idag som jag borde. Det faktum att Sverre är borta är obeskrivligt och svårt att förstå. Det var svårt att säga farväl i morse innan jag skulle till jobbet. Hur säger man farväl när man vet att det är sista gången man ser den lilla varelsen? Jag viskade i hans öra att jag älskar honom, kramade om honom tills han tröttnade på mig och kliade honom på magen som han älskade. Han fick skinka till frukost även fast han inte borde och jag tog med honom ut i solen så att han kunde lägga sig och sola. 
  Det har varit en jobbig tid då vi har vetat att dagarna varit räknade men ändå fast vi har kunnat förbereda oss gör det så ont. Att den lilla kroppen inte längre trippar runt inne, ligger i sin soffa, kommer och är sällskap när man ska äta eller vill leka när man är ute känns obeskrivligt tomt.
   Jag vill inte tänka på om han har det bättre nu för det måste han väl ha. Det finns inget annat alternativ. Sorgen är stor och saknaden gör ont.

Vi kommer aldrig glömma dig, Sverre.